Jag är en sådan person som aldrig lagt särskillt stort fokus på vågen för jag har lärt mig att det är viktigast att känna att man mår bra än att vågen visar det.

Jag ställer mig däremot på vågen med jämna mellanrum när jag känner att jag har gått ner och behöver hålla koll på vikten eller när jag känner att jag har gått upp och kan få ett glädjande besked.

Ställde mig på vågen idag och den visade pluss nästan 2 kilo sedan sist jag vägde mig, vilket måste ha varit runt jul. Detta är ett väldigt glädjande besked för mig då jag inte har tänkt så mycket på hur mycket jag ätit senaste tiden men uppenbarligen väldigt bra med sådana siffror. Det stärker mitt självförtroende enormt och får mig automatiskt att äta mer.

Jag har däremot kännt att jag kanske ska börja äta lite mer grönsaker som komplement till mina måltider för jag får nog inte i mig så mycket vitaminer som jag borde. Frukt äter jag minst en per dag men borde öka mer där också och bli bättre på att komma ihåg att ta med till skolan.

Min tillit till läkare är nästan helt borta. Alla timmar man spenderat hos diverse olika läkare, inte bara för ätstörningen utan även för diverse idrottsskador och astmabesvär, har lett till att jag har svårt att lite på läkare då jag oftast känner att de inte bryr sig om att hjälpa mig utan bara om pengarna.

Majoriteten av de timmar jag har spenderat hos olika läkare har gått åt till att försöka övertyga dem om att jag inte tycker att jag är tjock, utan tvärtom är för smal. Jag har alltid älskat sötsaker och gräddsåser. Det var ett sätt för min familj att hålla mig över ytan ibland. Laga en paj eller köpa semlor eller liknande att äta till kvällsfikat. Fick i mig extra energi och extra näring som kunde hjälpa mig att öka i vikt. När läkarna gett upp hoppet om att tro att det var anorexi gick de över till ortorexi då jag tränade några gånger i veckan, men inte alls för att bränna fett utan enbart för mitt välmående. Jag mådde bra av att vara ute i skogen och orientera, få fokusera på banan och kartträningen för att slippa tänka på all ångest som alltid fanns där.

Jag blev rätt trött på läkare och psykologer när det kändes som om jag alltid behövde lägga massa onödig energi jag inte hade på att övertyga dem om att jag ville gå upp i vikt och att jag ville äta normalt, även fast jag på ett sätt kan förstå att de inte trodde på mig.

En del som min familj alltid lade stor vikt vid var att vad som stod på vågen var inte det viktiga utan hur mycket jag åt och hur mitt allmänna mående var. Om jag åt hyfsat bra och var allmänt glad så var det viktigare än om jag gick upp eller stod still i vikten. Detta tror jag har hjälpt mig mycket i mitt tillfrisknande för jag har aldrig blivit fast i ett viktmönster. Däremot blir jag glad och kläderna sitter bättre på mig för att jag gått upp i vikt och om jag mår bättre för att jag har mer energi att arbeta med.

När jag var på mitt bedömningssamtal till behandlingen så blev jag riktigt ledsen. Läkaren frågade mig massa saker om mina vanor, hur mycket jag åt, hur jag upplevde mig själv och så vidare. Jag berättade som det var men jag såg på honom att han inte trodde på mig. Jag märkte det redan när jag bad min far vänta i väntrummet eftersom jag ville ta detta steget själv och ville stå på egna ben. Min far förstod men inte bedömningsläkaren.
   När läkaren var färdig med sina frågor ställde han en sista, han ville ta in min far för att prata lite med honom också. Det tyckte jag var helt okej för min far och jag har en nära relation och han har alltid funnits där vid min sida och sett mycket hur jag mår och reagerar. När läkaren berättar vad jag sagt och frågar om min far håller med så nickar pappa och skrattar lite för han känner så väl igen mig i läkarens berättelse. Jag ler och tänker att nu kanske läkaren tror på mig, tror att jag är glad innert inne, att jag vill bli frisk och att det är ett annat problem än vikten som ligger bakom min sjukdom. Men inte, jag ser på läkaren att han tror att jag har lurat min far, om det nu är så att jag äter framför honom så kanske jag spyr efter middagen (han tror alltså inte på min spyfobi) och svälter mig så fort mina föräldrar inte är i närheten. Då blev jag riktigt besviken och tvekade i mitt val att komma på behandling dit.

Tack vare mina föräldrar började jag ändå på behandlingen, efter många långa samtal med skolan för att försöka få ihop så jag kunde ta examen med min klass. Och glad är jag för att började där, annars hade jag aldrig suttit här frisk och glad över att äntligen kunna leva livet.

   Min behandlare var en ängel, jag var hennes första patient efter hennes mammaledighet så de första veckorna hade hon lite extra tid för mig vilket var guld värt. Hon lyssnade på mig och jag såg på henne att hon trodde på mig. Redan efter en vecka tyckte hon läkarens diagnos, anorexi, var felaktig och att det var något helt annat vi behövde gå till botten med. Hon testade också att låta mig se min vikt vid invägningarna varje vecka och då hon såg att jag blev riktigt glad för varje hekto jag gick plus och ledsen för varje hekto jag gick minus, och att jag blev orolig och fick sämre resultat när jag inte fick veta min viktändring, så insåg hon att mitt problem låg verkligen inte i en viktfobi. Hon funderade vidare på om spyfobin kunde vara en utlösande faktor men det slutade i min GAD diagnos och en medicinering för denna som hjälpte mig att bli frisk från den hemska ät störningen.

Min tillit till läkare är fortfarande dålig men min behandlare hjälpte mig att se att det finns vissa som ärligt bryr sig och lyssnar på vad patienten har att säga.

Generaliserat Ångest Syndrom

Eller GAD som är den medicinska termen är min diagnos och den sjukdom som orsakat mig alla år av lidelse.

GAD betyder att man har onormalt mycket ångest och går runt och oroar sig för allt möjligt. Småsaker som att man kan ha glömt att släcka en lampa hemma till att man kommer att dö i en trafikolycka när man åker och handlar. Det här är en sjukdom som gett mig min ätstörning. Det enda jag kunde kontrollera i livet och som tillfälligt minskade min ångest var att sluta äta. Det var inget jag egentligen ville och jag har, ända sen jag var 11 år, velat gå upp i vikt, och inte tvärtom som de flesta tror. Först var det en omedveten kontroll som sedan blev ett beroende som jag inte kunde stoppa.

När jag på behandlingen efter 11 år äntligen fick denna diagnos och en behandling, både med medicin och terapi, mot denna skjukdom så släppte ätstörningen som på beställning. Inte för att jag kunde börja äta fullt normalt direkt men efter några få veckor var jag upp i normalt ätbeteende och någon månad senare var jag normalviktig igen, för första gången sedan sjukdommen bröt ut.

Jag kommer aldrig bli helt av med denna sjukdom men idag har jag verktyg att hantera den, jag medicinerar ännu men detta för att jag studerar och känner att jag regelbundet utsätts för en stress som är ganska påfrestande och att de i dessa situationer är skönt att ha ett extra stöd. Men idag kan jag hantera ångesten betydligt bättre och leva ett ganska normalt liv.

Som jag nämnde i det tidigare inlägget så har jag varit sjuk i 11 av de 21 åren som jag levt.

De flesta åren är lite suddiga då kroppens försvar är att stänga av hjärnan för att skydda kroppen, sen orkar inte hjärnan arbeta på fullfart när kroppen inte har någon näring i sig.

Sjukdommen bröt ut när jag var ungefär 9 år gammal. Jag minns det som en blandning mellan att min mor gick från att arbeta väldigt mycket, till att bli sjukskriven, till att börja arbeta rätt hårt igen. En form av separation jag inte tyckte om och protesterade mot. En annan stor del för mig är att jag förknippar sjukdomsutbrottet med att jag blev magsjuk två gånger, sedan dess har jag en enorm fobi för att må illa och kräkas, detta gjorde att jag inte åt för att jag då tänkte att jag inte kunde bli magsjuk. Ologisk tanke, jag vet, men det är så en sjuk hjärna fungerar.

I början förstod jag inte att jag var sjuk, märkte att jag blev tröttare, märkte att mamma blev ledsen och pappa osäker, men märkte inte att jag åt onormalt lite. Det var en dag, på en bilsemester med familjen, när mamma hotade med att lämna mig på ett sjukhus på vägen hem. Det var den dagen jag insåg att jag nog inte mådde så bra och att något inte stod rätt till.

Familjen började se läkare och psykologer. Försökte ta reda på vad som var fel med mig. Tog otal med blodprover och andra tester för att se om det var något annat som var fel, men det var "bara" psyket.

Läkarna trodde då att jag hade en klassisk "anorexi", det vill säga att jag hade fobi för att gå upp i vikt och trodde jag var tjock, och det är detta jag behandlades för i 11 år tills man äntligen lyssnade på mig och insåg att det var något annat som var grunden till problemet (men det kommer vi till senare).

Jag kände ofta att jag blev förbisedd, att de inte litade på mig, utan ville alltid bara höra vad föräldrarna hade att säga om det jag sa. Och kände mig även nedtryckt för att de försökte övertyga mig om på vilket sätt jag var sjuk istället för att hjälpa mig med det jag berättade.

Sjukdommen hindrade mig i mitt vardagliga liv, kunde inte äta lunch i skolan så lärarna fick ringa hem flera gånger och jag var tvungen att gå hem tidigt från skolan. Till slut blev situationen sådan att någon av mina föräldrar var tvungen att vara med mig i skolan hela dagarna, luncherna åts hemma i sällskap av en förälder. Detta var mitt liv i flera år och låt mig säga, det är inget liv. Man orkar inte umgås med vänner och tyr sig åt sin enda trygghet, föräldrarna, därför blir man utstött och inte en del av gänget i skolan längre.

När jag fyllde 13 år flyttade vi 7 mil till en ny stad, lämnade det gamla livet bakom mig och började om på nytt. På dessa 4 år hade jag arbetat mycket med psykologer och läkare och blivit bättre, men inte bra. Jag kunde nu gå till skolan själv och åt även vissa luncher där. Att flytta till en ny stad utan att känna några var dels väldigt läskigt och jobbigt men också skönt, där kunde jag börja om på nytt och vara en ny människa utan spår av den gamla, riktigt sjuka människa jag var. Detta gick väl ganska bra, fick flera nya vänner och tog lite större plats i skolan. Jag har alltid varit duktig i skolan, dels för att jag tycker det är kul men också för att jag många gånger känt mig lite utanför och då haft skolan att skylla lite på. På den högstadieskola jag gick på så åkte man 1 vecka per termin till en kursgård där man hade slöjd och bild i en vecka, bodde på internat och hade allmänt kul. Men de första gångerna jag åkte dit var jag inte tillräckligt fri från min separationsångest så jag vågade åka själv. Min far åkte med, det var lite pinsamt men ändå skönt, trotts detta så blev det en jobbig vecka med lite mat och mycket ångest. Succesivt, med mycket hjälp från den nya psykologen, blev jag bättre även här och de sista gångerna jag åkte till kursgården kunde jag till och med njuta lite av resan med vännerna.

Efter 3 ½ år i högstadiet var det dags att säga farväl, jobbigt då jag hade världens bästa mentor Nina och några riktigt bra vänner. De bästa har jag kvar än idag vilket jag är riktigt tacksam för. När jag slutade högstadiet hade jag kommit så långt i min utveckling att jag beslutat mig för att ta ett gigantiskt hopp utför en klippa och åka på språkresa till England i tre veckor. Några av de värsta, men så här i efterhand även de bästa, veckorna av mitt liv. Mycket ångest hade jag varje kväll, det var svårt att äta och hänga med på alla äventyr utan att riktigt veta vad som väntade. Men med mycket stöd i mina gråtande samtal med föräldrarna och med hjälp av de roliga dagarna jag hade i England så tog jag mig igenom de tre veckorna med en hel ryggsäck full med erfarenhet och ett bättre ordföråd i engelska.

Efter den sommaren var det dags att börja om på nytt, gymnasiet väntade och jag skulle ännu en gång börja i en skola där jag inte kände någon. Jag slapp i alla fall flytta denna gången. Jag och pappa gjorde upp en plan att jag skulle vara mer mig själv, den glada, spralliga och aldrig tysta människan som jag egentligen alltid varit bakom sjukdommen. Jag lyckades rätt bra med att vara mig själv, jag mådde bättre än på länge och jag fick många nya vänner. Jag började sova borta spontant, vilket förr hade varit otänkbart, och jag lärde mig att äta runt okända människor i jobbiga och stojjiga miljöer. Efter första året på gymnasiet träffade jag även min första pojkvän, den som har varit ett stort stöd i mitt liv och som hjälpt mig genom många år av glädje och ångest och som jag kan tacka stora delar av mitt liv för.

Sista året på gymnasiet fick jag dock en rejäl svacka. Började få enorma ångestattacker, framför allt agorafobi, torgskräck. Fick svimningskänslor av att ens tänka på att åka tunnelbana till skolan i rusningstrafik. Att vara intsängd bland hundratalsmänniskor i ett trångt tåg som stannar i en mörk tunnel utan möjlighet att kunna sitta ner eller ta sig därifrån. Det var som en mardröm. Många dagar kom jag inte ens till skolan, andra lyckades jag ta mig till skolan via buss större delar av vägen, vilket tog tre gånger så lång tid. Mina föräldrar märkte först ingenting och skolan sa inte heller något. Men tillslut gick det inte att dölja längre och jag ville och behövde hjälp.

Kom in på dagvård på en ätstörningsklinik och där fick jag en behandlare som lyssnade på mig och trodde på mig när jag sa som jag kände och varför jag trodde att jag var sjuk. Hon hjälpte mig att få en behandling som gjorde mig frisk och till den starka människa jag är idag.

Idag sitter jag i Luleå, 90 mil från där jag växte upp, jag studerar vid universitetet och lever ett ganska typiskt studentliv. Jag engagerar mig i kåren och umgås mycket med vänner vid sidan om mina studier. Jag är en stark kvinna som ständigt har ett leende på läpparna och sällan är ensam. Det liv som jag egentligen alltid velat leva men inte kunnat hantera.