Min tillit till läkare är nästan helt borta. Alla timmar man spenderat hos diverse olika läkare, inte bara för ätstörningen utan även för diverse idrottsskador och astmabesvär, har lett till att jag har svårt att lite på läkare då jag oftast känner att de inte bryr sig om att hjälpa mig utan bara om pengarna.

Majoriteten av de timmar jag har spenderat hos olika läkare har gått åt till att försöka övertyga dem om att jag inte tycker att jag är tjock, utan tvärtom är för smal. Jag har alltid älskat sötsaker och gräddsåser. Det var ett sätt för min familj att hålla mig över ytan ibland. Laga en paj eller köpa semlor eller liknande att äta till kvällsfikat. Fick i mig extra energi och extra näring som kunde hjälpa mig att öka i vikt. När läkarna gett upp hoppet om att tro att det var anorexi gick de över till ortorexi då jag tränade några gånger i veckan, men inte alls för att bränna fett utan enbart för mitt välmående. Jag mådde bra av att vara ute i skogen och orientera, få fokusera på banan och kartträningen för att slippa tänka på all ångest som alltid fanns där.

Jag blev rätt trött på läkare och psykologer när det kändes som om jag alltid behövde lägga massa onödig energi jag inte hade på att övertyga dem om att jag ville gå upp i vikt och att jag ville äta normalt, även fast jag på ett sätt kan förstå att de inte trodde på mig.

En del som min familj alltid lade stor vikt vid var att vad som stod på vågen var inte det viktiga utan hur mycket jag åt och hur mitt allmänna mående var. Om jag åt hyfsat bra och var allmänt glad så var det viktigare än om jag gick upp eller stod still i vikten. Detta tror jag har hjälpt mig mycket i mitt tillfrisknande för jag har aldrig blivit fast i ett viktmönster. Däremot blir jag glad och kläderna sitter bättre på mig för att jag gått upp i vikt och om jag mår bättre för att jag har mer energi att arbeta med.

När jag var på mitt bedömningssamtal till behandlingen så blev jag riktigt ledsen. Läkaren frågade mig massa saker om mina vanor, hur mycket jag åt, hur jag upplevde mig själv och så vidare. Jag berättade som det var men jag såg på honom att han inte trodde på mig. Jag märkte det redan när jag bad min far vänta i väntrummet eftersom jag ville ta detta steget själv och ville stå på egna ben. Min far förstod men inte bedömningsläkaren.
   När läkaren var färdig med sina frågor ställde han en sista, han ville ta in min far för att prata lite med honom också. Det tyckte jag var helt okej för min far och jag har en nära relation och han har alltid funnits där vid min sida och sett mycket hur jag mår och reagerar. När läkaren berättar vad jag sagt och frågar om min far håller med så nickar pappa och skrattar lite för han känner så väl igen mig i läkarens berättelse. Jag ler och tänker att nu kanske läkaren tror på mig, tror att jag är glad innert inne, att jag vill bli frisk och att det är ett annat problem än vikten som ligger bakom min sjukdom. Men inte, jag ser på läkaren att han tror att jag har lurat min far, om det nu är så att jag äter framför honom så kanske jag spyr efter middagen (han tror alltså inte på min spyfobi) och svälter mig så fort mina föräldrar inte är i närheten. Då blev jag riktigt besviken och tvekade i mitt val att komma på behandling dit.

Tack vare mina föräldrar började jag ändå på behandlingen, efter många långa samtal med skolan för att försöka få ihop så jag kunde ta examen med min klass. Och glad är jag för att började där, annars hade jag aldrig suttit här frisk och glad över att äntligen kunna leva livet.

   Min behandlare var en ängel, jag var hennes första patient efter hennes mammaledighet så de första veckorna hade hon lite extra tid för mig vilket var guld värt. Hon lyssnade på mig och jag såg på henne att hon trodde på mig. Redan efter en vecka tyckte hon läkarens diagnos, anorexi, var felaktig och att det var något helt annat vi behövde gå till botten med. Hon testade också att låta mig se min vikt vid invägningarna varje vecka och då hon såg att jag blev riktigt glad för varje hekto jag gick plus och ledsen för varje hekto jag gick minus, och att jag blev orolig och fick sämre resultat när jag inte fick veta min viktändring, så insåg hon att mitt problem låg verkligen inte i en viktfobi. Hon funderade vidare på om spyfobin kunde vara en utlösande faktor men det slutade i min GAD diagnos och en medicinering för denna som hjälpte mig att bli frisk från den hemska ät störningen.

Min tillit till läkare är fortfarande dålig men min behandlare hjälpte mig att se att det finns vissa som ärligt bryr sig och lyssnar på vad patienten har att säga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Satt och tittade/lyssnade på tillsammans mot cancer på sjuan.    Jag har inte haft någon med cancer i min närmaste bekantskapskrets men blir såklart påverkad av alla rörande historier ändå.   Men en sak som jag fastnade lite för är den där en...

Det första jag varit mindre bra på senaste tiden är ju detta, att skriva i bloggen.   Min första läsperiod mitt tredje år på universitetet har varit kaos. Har haft mycket strul med sjukdommar och skolgrupper denna läsperiod så har varit mycket fo...

Har slutat sommarjobbet nu och gått från att jobba i ett högt tempo och haft mycket att göra till att sitta i skolbänken och plugga 6 timmar om dagen och sen gå hem till en tom lägenhet och göra ingenting. Det tar på psyket och gör att jag känner mig...

Jag har varit fruktansvärt dålig på att skriva nu i sommar...   Min sommar har varit väldigt hektisk men underbart kul. Jag har jobbat mycket och när jag inte varit på jobbet har jag umgåtts med vänner och familj.  Trotts det hektiska och orege...

Hoppas att alla har haft en minst lika bra midsommar som jag haft. Jag var omringad av goda vänner hela dagen. Började med en fin och bra discgolfrunda och slutade i Boden hos en väns vänner med badtunna och bastubad. En av de första midsommrarna...