Satt och tittade/lyssnade på tillsammans mot cancer på sjuan. 

Jag har inte haft någon med cancer i min närmaste bekantskapskrets men blir såklart påverkad av alla rörande historier ändå.

Men en sak som jag fastnade lite för är den där ensamheten man känner när man är sjuk. Det mörkret man lever i och där det känns som man alltid är helt ensam i världen och att ingen annan bryr sig eller förstår vad man går igenom. Det känns som om ensamheten finns där i vilken sjukdom man än har, för ingen kommer någonsin kunna förstå exakt vad du går igenom hur vanlig eller ovanlig diagnos man än har.

Det är så kul att se att det ändå finns hopp bland dem som förlorat så mycket! Och alla går en erfarenhet starkare ur något sådant här oavsett om man själv är drabbad eller bara nära anhörig.

Det första jag varit mindre bra på senaste tiden är ju detta, att skriva i bloggen.

Min första läsperiod mitt tredje år på universitetet har varit kaos. Har haft mycket strul med sjukdommar och skolgrupper denna läsperiod så har varit mycket fokus på det. Det har tagit lite mer kraft och tid än jag velat så nu sitter jag här med magkatarr och tredje dagen utan ordentligt med mat  i kroppen. Jag försöker intala mig själv att det bara är på grund av skolan och inte på grund av mina övriga engagemang kring studierna, för dessa känns det som jag varit tvungen att lägga åt sidan och istället plugga tio timmar per dygn.

Men, men, denna läsperiod är nu snart till ända, bara en liten inlämning kvar i den kursen som faktiskt har varit intressant och som blivit lidande i allt strul. Sen är man ledig till på måndag, om man inte ska jobba lite för skojs skull på fredagnatt. Och på måndag börjar en ny läsperiod med två kurser som jag tror kan bli mycket mer intressanta än det vi läst nu. :)