Ibland känns det extra tydligt att man har en fasad uppe och döljer det som helt är jag. Lyssnade på en låt idag som träffade mig så bra, beskriver hur man upplever världen, hur rädd jag är för att öppna upp mig.

"Dark Side" Kelly Clarksson
http://www.youtube.com/watch?v=tOT-WtGI3sU

Nu är sommarvärmen äntligen här!

Det är jätteskönt, men jag kan som vanligt inte njuta helt ut. Värme medför sämre aptit för mig och jag är orolig för en repris av förra året när jag blev jättedålig i en vecka med magsjuka och liknande. Jag har iof tagit det lugnare nu på slutet än förra året och äter inte samma mediciner som jag tror skapade illamåendet men min hjärna är inte så rationell när det kommer till sånna saker så jag oroar mig ändå...

Aldrig kan man må helt bra känns det som. Det ska alltid vara något som stör.

Kan hantera skador och så, men de psykiska och fysiska sjukdommarna är jobbiga.

Efter en hel helg med huvudvärk mådde jag idag äntligen bättre. Och så var det fram tills mitt under redovisningspasset vi hade idag på eftermiddagen, då började jag helt plötsligt må jätte illa. Trodde det skulle lägga sig så fort jag kom hem och fick dricka lite vatten. Men så var det inte...

Trodde att det kanske var anspänningen på den myskväll jag skulle ha med några kompisar och avsaknaden av mat. Men trots en inställd kväll så mådde jag inte bättre och matos fick mig bara att må ännu sämre.

Så nu sitter jag här själv hemma, orkade inte ens vara kvar hos pojken min, och försöker komma på något som kan få illamåendet att lägga sig.

Att leva med GAD och emetofobi är en daglig kamp som inte alltid är så kul...

Jag ställer mig ofta den frågan. Varför ska det vara så svårt?

Jag får ofta kommentarer från vänner och okända att jag ser bra ut och ser ut att må bra. Men jag kan inte se det, jag kan inte förstå det än. I mitt huvud är jag fortfarande den 40 kg lätta människan som mådde ur uselt. Jag vet att jag inte är där längre, jag vet att jag är normalviktig, att jag är frisk från den hemska sjukdom som tagit halva mitt liv och att jag lever ett ganska normalt liv. Det är svårare än man kan tro att lägga den gamla jag bakom mig. Många har svårt att ta en komplimang, vet inte hur mycket de egentligen tar åt sig, jag tar i alla fall inte åt mig alls, jag får snarare negativa tankar i huvudet, vad ser den personen i den beniga spinkiga mig som bara är sjuk? Ljuger han för att flörta med mig?

Vad än vågen säger, hur än kläderna sitter, hur mycket jag än äter, och hur många bilder jag än ser på den nya person jag idag är så kan jag inte se en normal och snygg människa, jag ser fortfarande den sjuka personen.

Tänk att det ska vara så svårt, har ändå min två års uppföljning imorgon och har vart helt friskförklarad nästan lika länge och har nästan inga problem alls med maten längre. Ändå ser jag mig inte som en frisk person. Varför?

Det har vart rätt tyst här men det är för att jag har haft fullt upp sen jag kom hem från Spanien. Jag har varit med och annordnat en bal för 360 personer. Ett väldigt kul men tidskrävande uppdrag.

Sista veckan innan balen fick jag även besök av två av mina bästa tjejkompisar som jag lärde känna på högstadiet. Den ena är nyss hemkommen från ett år i Australien och Asien, den andra kom upp för att dels sy klart min balklänning men även för att själv gå på balen.

Ett halvårs arbete var verkligen värt den underbart vackra balen. Det var så kul, allt flöt utmärkt och alla vi hade hyrt in var så duktiga. Man kände sig så stolt och glad och jag verkligen njöt hela kvällen. Längtar redan till nästa gång jag får göra nåt liknande.