Nyligen hemkommen från en kort resa till Spanien. Min mor fyllde 50 så hon ville vara en stund med familjen och fira i värmen.

Det var en jobbig resa till en början. Jag har varit flygrädd länge, det börjar bli bättre, men nu var det första gången jag skulle flyga långt helt själv. Det var rätt jobbigt men med några filmer så gick även det bra. Sedan kom nästa moment. Att äta...

Jag har blivit bättre på att äta i alla situationer men fortfarande kvarstår några problem. Första kvällen, som dessutom var mammas födelsedag, så mådde jag väldigt dåligt efter resan och det oregelbundna ätandet, det slutade med att jag var tvungen att gå tillbaka till hotellrummet och lägga mig. Det var väldigt tråkigt och var rädd att det skulle fortsätta hela resan.

Morgonen efter äter jag en rejäl frukost, men kände att än var inte faran över, när jag är borta brukar frukosten vara den lättaste måltiden att få i sig. Men efter en dag med olika aktiviteter så åt jag ändå en ordentlig middag och jag blev väldigt glad och lättad.

Sista kvällen tackade mamma för att jag tog ledigt från skolan för att åka och hälsa på henne och berömde mig för att jag kunnat äta ordentligt hela tiden. Jag blev väldigt rörd av hennes kommentar och det visar att jag har kommit väldigt långt i min utveckling mot ett helt friskt liv!

Tittade på filmen extremley loud and incredible close med en vän häromdagen.

Det handlar om en pojke vars far dog i elfte september olyckan i USA, pojken hittar en nyckel i sin fars garderob och ger sig ut för att hitta ägaren och komma närmare sin far.

En väldigt fin och rörande film som påminde mig mycket om hur jag har haft det. Inte så mycket med att ja förlorat en förälder utan mer att pojken har diverse olika fobier och problem som var lika allvarliga för mig när jag var sjuk. Inte klara av att åka tunnelbana, vara bland mycket folk, behöva ett schema och rutiner att följa, över neurotisk och alltid på gränsen till panik om jag inte är hemma i min trygga sfär.

Det var lite jobbigt men otroligt givande att se filmen för den fick mig att inse hur långt jag kommit i mitt tillfrisknande för de problemen är, om inte helt borta, på god väg att besegras.

Just nu ligger jag i sängen och rullar runt då jag har så ont i mina ben.

Har länge haft en överbelastningsskada som jag nu har gett ett sista försök i att försöka bli hel från.

Rehab träningen sätter stor belastning på musklerna som jag dels inte använt på många år på grund av skadan och dels de som är inflamerade. Det är jättejobbigt att ha så ont igen, har nästan glömt hur det var. Men det är väl bara att försöka stå ut för jag märker ju ändå en skillnad och framsteg.

Blir dock nervös när min sjukgymnast idag sa att vi nästa gång ska börja testa musklerna, med andra ord börja hoppa och gör vändningar vilket är precis det jag inte kunnat lita på att mina ben håller för, så upp till bevis nästa vecka.