Har slutat sommarjobbet nu och gått från att jobba i ett högt tempo och haft mycket att göra till att sitta i skolbänken och plugga 6 timmar om dagen och sen gå hem till en tom lägenhet och göra ingenting. Det tar på psyket och gör att jag känner mig ensam och nere. Det ska bli skönt när skolan drar igång ordentligt så man får mer att göra på dagarna och mindre tid att vara hemma och tänka på.

   De få människor som kommit tillbaka verkar alla påminna mig om svunna tider vilket ger mig ännu mer att tänka på och känna mig nere för. Saknar att ha någon vid min sida som älskar mig och kan få mig på bättre humör. Att sova hos vänner och stanna ute sent är ett dåligt sätt att trycka ner tankarna på. Antar att det vore bra att bara få ut alla agressioner och känslor, men vet inte riktigt hur jag ska göra det...

Återstår väl att lista ut. I framtiden...

Det var ett tag sen sist nu då jag haft mycket att tänka på under tentaperioden.

Att studera 150 % som jag gjort denna läsperiod har aldrig kännts så enkel, visst att det är förhållandevis enkla kurser jag läst på 100 % men med tanke på att jag knappt har klarat av att fokusera på skolan ett dugg när jag varit sjuk så är jag otroligt stolt över att jag klarat detta med bravur och utan stress denna läsperiod. Oavsett vad resultatet på tentorna visar.

Jag har haft så himla mycket motivation och energi den här läsperioden, visst går det alltid i vågor och ångesten finns ju alltid där i bakgrunden på grund av GAD:en, men jag studsar runt i vardagen med ett leende på läpparna som för en gångs skull är äkta och inte bara en fasad.

Hade någon sagt till mig för två år sedan att jag idag skulle studera vid ett universitet långt hemifrån, kunna njuta av livet och det studiesociala kring min drömutbildning och verkligen vilja arbeta för universitetet och andra som varit i min situation. Att jag skulle kunna göra allt detta utan ångest och utan att behöva tänka jämt och ständigt på hur mycket jag ätit och att jag måste äta. Då skulle jag skrattat åt den personen och sagt åt den att sluta skämta. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna leva ett normalt liv utan ätstörning.

Jag har även haft en gammal barndomsvän här uppe senaste veckan, vi har hängt ihop länge trots sjukdom och diverse flyttar. Vi kan alltid ringa varandra och även fast vi inte är supernära varandra så vet man att de andra bara finns ett telefonsamtal bort.

Så med väldigt lite ångest efter tenta-p och med en bra vecka i ryggen ska jag nu fira påsk med de som är kvar här på orten. En mini repris på förra årets firande som jag fortfarande minns med glädje.