Satt och tittade/lyssnade på tillsammans mot cancer på sjuan. 

Jag har inte haft någon med cancer i min närmaste bekantskapskrets men blir såklart påverkad av alla rörande historier ändå.

Men en sak som jag fastnade lite för är den där ensamheten man känner när man är sjuk. Det mörkret man lever i och där det känns som man alltid är helt ensam i världen och att ingen annan bryr sig eller förstår vad man går igenom. Det känns som om ensamheten finns där i vilken sjukdom man än har, för ingen kommer någonsin kunna förstå exakt vad du går igenom hur vanlig eller ovanlig diagnos man än har.

Det är så kul att se att det ändå finns hopp bland dem som förlorat så mycket! Och alla går en erfarenhet starkare ur något sådant här oavsett om man själv är drabbad eller bara nära anhörig.

Har slutat sommarjobbet nu och gått från att jobba i ett högt tempo och haft mycket att göra till att sitta i skolbänken och plugga 6 timmar om dagen och sen gå hem till en tom lägenhet och göra ingenting. Det tar på psyket och gör att jag känner mig ensam och nere. Det ska bli skönt när skolan drar igång ordentligt så man får mer att göra på dagarna och mindre tid att vara hemma och tänka på.

   De få människor som kommit tillbaka verkar alla påminna mig om svunna tider vilket ger mig ännu mer att tänka på och känna mig nere för. Saknar att ha någon vid min sida som älskar mig och kan få mig på bättre humör. Att sova hos vänner och stanna ute sent är ett dåligt sätt att trycka ner tankarna på. Antar att det vore bra att bara få ut alla agressioner och känslor, men vet inte riktigt hur jag ska göra det...

Återstår väl att lista ut. I framtiden...

Ibland känns det extra tydligt att man har en fasad uppe och döljer det som helt är jag. Lyssnade på en låt idag som träffade mig så bra, beskriver hur man upplever världen, hur rädd jag är för att öppna upp mig.

"Dark Side" Kelly Clarksson
http://www.youtube.com/watch?v=tOT-WtGI3sU

Nu är sommarvärmen äntligen här!

Det är jätteskönt, men jag kan som vanligt inte njuta helt ut. Värme medför sämre aptit för mig och jag är orolig för en repris av förra året när jag blev jättedålig i en vecka med magsjuka och liknande. Jag har iof tagit det lugnare nu på slutet än förra året och äter inte samma mediciner som jag tror skapade illamåendet men min hjärna är inte så rationell när det kommer till sånna saker så jag oroar mig ändå...

Aldrig kan man må helt bra känns det som. Det ska alltid vara något som stör.

Kan hantera skador och så, men de psykiska och fysiska sjukdommarna är jobbiga.

Efter en hel helg med huvudvärk mådde jag idag äntligen bättre. Och så var det fram tills mitt under redovisningspasset vi hade idag på eftermiddagen, då började jag helt plötsligt må jätte illa. Trodde det skulle lägga sig så fort jag kom hem och fick dricka lite vatten. Men så var det inte...

Trodde att det kanske var anspänningen på den myskväll jag skulle ha med några kompisar och avsaknaden av mat. Men trots en inställd kväll så mådde jag inte bättre och matos fick mig bara att må ännu sämre.

Så nu sitter jag här själv hemma, orkade inte ens vara kvar hos pojken min, och försöker komma på något som kan få illamåendet att lägga sig.

Att leva med GAD och emetofobi är en daglig kamp som inte alltid är så kul...

Jag ställer mig ofta den frågan. Varför ska det vara så svårt?

Jag får ofta kommentarer från vänner och okända att jag ser bra ut och ser ut att må bra. Men jag kan inte se det, jag kan inte förstå det än. I mitt huvud är jag fortfarande den 40 kg lätta människan som mådde ur uselt. Jag vet att jag inte är där längre, jag vet att jag är normalviktig, att jag är frisk från den hemska sjukdom som tagit halva mitt liv och att jag lever ett ganska normalt liv. Det är svårare än man kan tro att lägga den gamla jag bakom mig. Många har svårt att ta en komplimang, vet inte hur mycket de egentligen tar åt sig, jag tar i alla fall inte åt mig alls, jag får snarare negativa tankar i huvudet, vad ser den personen i den beniga spinkiga mig som bara är sjuk? Ljuger han för att flörta med mig?

Vad än vågen säger, hur än kläderna sitter, hur mycket jag än äter, och hur många bilder jag än ser på den nya person jag idag är så kan jag inte se en normal och snygg människa, jag ser fortfarande den sjuka personen.

Tänk att det ska vara så svårt, har ändå min två års uppföljning imorgon och har vart helt friskförklarad nästan lika länge och har nästan inga problem alls med maten längre. Ändå ser jag mig inte som en frisk person. Varför?

Nyligen hemkommen från en kort resa till Spanien. Min mor fyllde 50 så hon ville vara en stund med familjen och fira i värmen.

Det var en jobbig resa till en början. Jag har varit flygrädd länge, det börjar bli bättre, men nu var det första gången jag skulle flyga långt helt själv. Det var rätt jobbigt men med några filmer så gick även det bra. Sedan kom nästa moment. Att äta...

Jag har blivit bättre på att äta i alla situationer men fortfarande kvarstår några problem. Första kvällen, som dessutom var mammas födelsedag, så mådde jag väldigt dåligt efter resan och det oregelbundna ätandet, det slutade med att jag var tvungen att gå tillbaka till hotellrummet och lägga mig. Det var väldigt tråkigt och var rädd att det skulle fortsätta hela resan.

Morgonen efter äter jag en rejäl frukost, men kände att än var inte faran över, när jag är borta brukar frukosten vara den lättaste måltiden att få i sig. Men efter en dag med olika aktiviteter så åt jag ändå en ordentlig middag och jag blev väldigt glad och lättad.

Sista kvällen tackade mamma för att jag tog ledigt från skolan för att åka och hälsa på henne och berömde mig för att jag kunnat äta ordentligt hela tiden. Jag blev väldigt rörd av hennes kommentar och det visar att jag har kommit väldigt långt i min utveckling mot ett helt friskt liv!

Tittade på filmen extremley loud and incredible close med en vän häromdagen.

Det handlar om en pojke vars far dog i elfte september olyckan i USA, pojken hittar en nyckel i sin fars garderob och ger sig ut för att hitta ägaren och komma närmare sin far.

En väldigt fin och rörande film som påminde mig mycket om hur jag har haft det. Inte så mycket med att ja förlorat en förälder utan mer att pojken har diverse olika fobier och problem som var lika allvarliga för mig när jag var sjuk. Inte klara av att åka tunnelbana, vara bland mycket folk, behöva ett schema och rutiner att följa, över neurotisk och alltid på gränsen till panik om jag inte är hemma i min trygga sfär.

Det var lite jobbigt men otroligt givande att se filmen för den fick mig att inse hur långt jag kommit i mitt tillfrisknande för de problemen är, om inte helt borta, på god väg att besegras.