Satt och tittade/lyssnade på tillsammans mot cancer på sjuan. 

Jag har inte haft någon med cancer i min närmaste bekantskapskrets men blir såklart påverkad av alla rörande historier ändå.

Men en sak som jag fastnade lite för är den där ensamheten man känner när man är sjuk. Det mörkret man lever i och där det känns som man alltid är helt ensam i världen och att ingen annan bryr sig eller förstår vad man går igenom. Det känns som om ensamheten finns där i vilken sjukdom man än har, för ingen kommer någonsin kunna förstå exakt vad du går igenom hur vanlig eller ovanlig diagnos man än har.

Det är så kul att se att det ändå finns hopp bland dem som förlorat så mycket! Och alla går en erfarenhet starkare ur något sådant här oavsett om man själv är drabbad eller bara nära anhörig.

Det första jag varit mindre bra på senaste tiden är ju detta, att skriva i bloggen.

Min första läsperiod mitt tredje år på universitetet har varit kaos. Har haft mycket strul med sjukdommar och skolgrupper denna läsperiod så har varit mycket fokus på det. Det har tagit lite mer kraft och tid än jag velat så nu sitter jag här med magkatarr och tredje dagen utan ordentligt med mat  i kroppen. Jag försöker intala mig själv att det bara är på grund av skolan och inte på grund av mina övriga engagemang kring studierna, för dessa känns det som jag varit tvungen att lägga åt sidan och istället plugga tio timmar per dygn.

Men, men, denna läsperiod är nu snart till ända, bara en liten inlämning kvar i den kursen som faktiskt har varit intressant och som blivit lidande i allt strul. Sen är man ledig till på måndag, om man inte ska jobba lite för skojs skull på fredagnatt. Och på måndag börjar en ny läsperiod med två kurser som jag tror kan bli mycket mer intressanta än det vi läst nu. :)

Har slutat sommarjobbet nu och gått från att jobba i ett högt tempo och haft mycket att göra till att sitta i skolbänken och plugga 6 timmar om dagen och sen gå hem till en tom lägenhet och göra ingenting. Det tar på psyket och gör att jag känner mig ensam och nere. Det ska bli skönt när skolan drar igång ordentligt så man får mer att göra på dagarna och mindre tid att vara hemma och tänka på.

   De få människor som kommit tillbaka verkar alla påminna mig om svunna tider vilket ger mig ännu mer att tänka på och känna mig nere för. Saknar att ha någon vid min sida som älskar mig och kan få mig på bättre humör. Att sova hos vänner och stanna ute sent är ett dåligt sätt att trycka ner tankarna på. Antar att det vore bra att bara få ut alla agressioner och känslor, men vet inte riktigt hur jag ska göra det...

Återstår väl att lista ut. I framtiden...

Jag har varit fruktansvärt dålig på att skriva nu i sommar...

Min sommar har varit väldigt hektisk men underbart kul. Jag har jobbat mycket och när jag inte varit på jobbet har jag umgåtts med vänner och familj. 

Trotts det hektiska och oregelbundna schema som jag har gått på i sommar så har maten fungerat väldigt bra. Jag brukar annars ha svårt att äta när det är mycket att göra och inga riktiga rutiner. Men det har varit en bra erfarenhet.

Nu räknar jag ner dagarna tills jag slutar jobbet för sommaren samtidigt som jag är mitt uppe i en flytt. Ska byta till en större lägenhet med bättre läge som jag länge har velat ha. Samtidigt som detta går jag även igenom en jobbig psykisk och fysisk utmaning. Råkade ut för missfall för nån vecka sedan. Det var inplanerat en abort men när jag kom till läkaren var det en spontan abort redan. Fick ändå mediciner som skulle få ut allt helt. Trots att jag inte vill ha barn just nu och vet och känner att det var det bästa beslutet så har det tagit väldigt hårt psykiskt på mig. Är inte helt säker på varför heller, men som en vän sa "det är väl rätt naturligt och sunt att vara ledsen efter något sånt här". Vill inte berätta för mina närmsta vänner heller för jag tycker det är pinsamt och jobbigt att ha hamnat i denna situation, så dels går jag och håller orsaken till mitt dåliga mående hemligt och dels så har den enda som vet om detta, och även personen som gjorde att jag hamnade i denna situation, åkt bort på semester så jag har ingen att prata med eller få stöd från vilket nog gör hela situationen ännu tyngre.

Jag försöker tänka positivt och hänga på när vännerna gör roliga saker men det är svårt att släppa det helt då jag mår små dåligt hela tiden. Men försöker intala mig själv om att det blir bättre snart, vilket jag hoppas på.

Så dagens tips: upp med hakan och fokusera på något roligt så blir vardagen lättare!

Hoppas att alla har haft en minst lika bra midsommar som jag haft.

Jag var omringad av goda vänner hela dagen. Började med en fin och bra discgolfrunda och slutade i Boden hos en väns vänner med badtunna och bastubad.

En av de första midsommrarna utan famljen men även en av de roligaste och mest trevliga.

Varför ska kärlek vara så svårt och jobbigt?

Jag tycker det är jättesvårt att hitta en ny kärlek. Sen min pojkvän på gymnasiet har jag haft några killar men inga som har fastnat och som jag fått samma känslor för.
   Killar tycker om mig, det har jag märkt, men inte de killarna jag är intresserade av. De killarna jag vänder mig åt ger mig oftast nobben eller är enbart ute efter sex (vilket jag inte är). Murphy´s law?

Man försöker vara reserverad och ta det lugnt och inte blanda in massa känslor och sedan bli sårad med det är otroligt svårt och oftast blir jag sårad i slutänden ändå. Det är tråkigt att det ska vara så svårt att hitta en bra kille som man känner att man skulle vilja leva hela livet tillsammans med.

Ibland känns det extra tydligt att man har en fasad uppe och döljer det som helt är jag. Lyssnade på en låt idag som träffade mig så bra, beskriver hur man upplever världen, hur rädd jag är för att öppna upp mig.

"Dark Side" Kelly Clarksson
http://www.youtube.com/watch?v=tOT-WtGI3sU

Nu är sommarvärmen äntligen här!

Det är jätteskönt, men jag kan som vanligt inte njuta helt ut. Värme medför sämre aptit för mig och jag är orolig för en repris av förra året när jag blev jättedålig i en vecka med magsjuka och liknande. Jag har iof tagit det lugnare nu på slutet än förra året och äter inte samma mediciner som jag tror skapade illamåendet men min hjärna är inte så rationell när det kommer till sånna saker så jag oroar mig ändå...