Satt och tittade/lyssnade på tillsammans mot cancer på sjuan. 

Jag har inte haft någon med cancer i min närmaste bekantskapskrets men blir såklart påverkad av alla rörande historier ändå.

Men en sak som jag fastnade lite för är den där ensamheten man känner när man är sjuk. Det mörkret man lever i och där det känns som man alltid är helt ensam i världen och att ingen annan bryr sig eller förstår vad man går igenom. Det känns som om ensamheten finns där i vilken sjukdom man än har, för ingen kommer någonsin kunna förstå exakt vad du går igenom hur vanlig eller ovanlig diagnos man än har.

Det är så kul att se att det ändå finns hopp bland dem som förlorat så mycket! Och alla går en erfarenhet starkare ur något sådant här oavsett om man själv är drabbad eller bara nära anhörig.