Som jag nämnde i det tidigare inlägget så har jag varit sjuk i 11 av de 21 åren som jag levt.

De flesta åren är lite suddiga då kroppens försvar är att stänga av hjärnan för att skydda kroppen, sen orkar inte hjärnan arbeta på fullfart när kroppen inte har någon näring i sig.

Sjukdommen bröt ut när jag var ungefär 9 år gammal. Jag minns det som en blandning mellan att min mor gick från att arbeta väldigt mycket, till att bli sjukskriven, till att börja arbeta rätt hårt igen. En form av separation jag inte tyckte om och protesterade mot. En annan stor del för mig är att jag förknippar sjukdomsutbrottet med att jag blev magsjuk två gånger, sedan dess har jag en enorm fobi för att må illa och kräkas, detta gjorde att jag inte åt för att jag då tänkte att jag inte kunde bli magsjuk. Ologisk tanke, jag vet, men det är så en sjuk hjärna fungerar.

I början förstod jag inte att jag var sjuk, märkte att jag blev tröttare, märkte att mamma blev ledsen och pappa osäker, men märkte inte att jag åt onormalt lite. Det var en dag, på en bilsemester med familjen, när mamma hotade med att lämna mig på ett sjukhus på vägen hem. Det var den dagen jag insåg att jag nog inte mådde så bra och att något inte stod rätt till.

Familjen började se läkare och psykologer. Försökte ta reda på vad som var fel med mig. Tog otal med blodprover och andra tester för att se om det var något annat som var fel, men det var "bara" psyket.

Läkarna trodde då att jag hade en klassisk "anorexi", det vill säga att jag hade fobi för att gå upp i vikt och trodde jag var tjock, och det är detta jag behandlades för i 11 år tills man äntligen lyssnade på mig och insåg att det var något annat som var grunden till problemet (men det kommer vi till senare).

Jag kände ofta att jag blev förbisedd, att de inte litade på mig, utan ville alltid bara höra vad föräldrarna hade att säga om det jag sa. Och kände mig även nedtryckt för att de försökte övertyga mig om på vilket sätt jag var sjuk istället för att hjälpa mig med det jag berättade.

Sjukdommen hindrade mig i mitt vardagliga liv, kunde inte äta lunch i skolan så lärarna fick ringa hem flera gånger och jag var tvungen att gå hem tidigt från skolan. Till slut blev situationen sådan att någon av mina föräldrar var tvungen att vara med mig i skolan hela dagarna, luncherna åts hemma i sällskap av en förälder. Detta var mitt liv i flera år och låt mig säga, det är inget liv. Man orkar inte umgås med vänner och tyr sig åt sin enda trygghet, föräldrarna, därför blir man utstött och inte en del av gänget i skolan längre.

När jag fyllde 13 år flyttade vi 7 mil till en ny stad, lämnade det gamla livet bakom mig och började om på nytt. På dessa 4 år hade jag arbetat mycket med psykologer och läkare och blivit bättre, men inte bra. Jag kunde nu gå till skolan själv och åt även vissa luncher där. Att flytta till en ny stad utan att känna några var dels väldigt läskigt och jobbigt men också skönt, där kunde jag börja om på nytt och vara en ny människa utan spår av den gamla, riktigt sjuka människa jag var. Detta gick väl ganska bra, fick flera nya vänner och tog lite större plats i skolan. Jag har alltid varit duktig i skolan, dels för att jag tycker det är kul men också för att jag många gånger känt mig lite utanför och då haft skolan att skylla lite på. På den högstadieskola jag gick på så åkte man 1 vecka per termin till en kursgård där man hade slöjd och bild i en vecka, bodde på internat och hade allmänt kul. Men de första gångerna jag åkte dit var jag inte tillräckligt fri från min separationsångest så jag vågade åka själv. Min far åkte med, det var lite pinsamt men ändå skönt, trotts detta så blev det en jobbig vecka med lite mat och mycket ångest. Succesivt, med mycket hjälp från den nya psykologen, blev jag bättre även här och de sista gångerna jag åkte till kursgården kunde jag till och med njuta lite av resan med vännerna.

Efter 3 ½ år i högstadiet var det dags att säga farväl, jobbigt då jag hade världens bästa mentor Nina och några riktigt bra vänner. De bästa har jag kvar än idag vilket jag är riktigt tacksam för. När jag slutade högstadiet hade jag kommit så långt i min utveckling att jag beslutat mig för att ta ett gigantiskt hopp utför en klippa och åka på språkresa till England i tre veckor. Några av de värsta, men så här i efterhand även de bästa, veckorna av mitt liv. Mycket ångest hade jag varje kväll, det var svårt att äta och hänga med på alla äventyr utan att riktigt veta vad som väntade. Men med mycket stöd i mina gråtande samtal med föräldrarna och med hjälp av de roliga dagarna jag hade i England så tog jag mig igenom de tre veckorna med en hel ryggsäck full med erfarenhet och ett bättre ordföråd i engelska.

Efter den sommaren var det dags att börja om på nytt, gymnasiet väntade och jag skulle ännu en gång börja i en skola där jag inte kände någon. Jag slapp i alla fall flytta denna gången. Jag och pappa gjorde upp en plan att jag skulle vara mer mig själv, den glada, spralliga och aldrig tysta människan som jag egentligen alltid varit bakom sjukdommen. Jag lyckades rätt bra med att vara mig själv, jag mådde bättre än på länge och jag fick många nya vänner. Jag började sova borta spontant, vilket förr hade varit otänkbart, och jag lärde mig att äta runt okända människor i jobbiga och stojjiga miljöer. Efter första året på gymnasiet träffade jag även min första pojkvän, den som har varit ett stort stöd i mitt liv och som hjälpt mig genom många år av glädje och ångest och som jag kan tacka stora delar av mitt liv för.

Sista året på gymnasiet fick jag dock en rejäl svacka. Började få enorma ångestattacker, framför allt agorafobi, torgskräck. Fick svimningskänslor av att ens tänka på att åka tunnelbana till skolan i rusningstrafik. Att vara intsängd bland hundratalsmänniskor i ett trångt tåg som stannar i en mörk tunnel utan möjlighet att kunna sitta ner eller ta sig därifrån. Det var som en mardröm. Många dagar kom jag inte ens till skolan, andra lyckades jag ta mig till skolan via buss större delar av vägen, vilket tog tre gånger så lång tid. Mina föräldrar märkte först ingenting och skolan sa inte heller något. Men tillslut gick det inte att dölja längre och jag ville och behövde hjälp.

Kom in på dagvård på en ätstörningsklinik och där fick jag en behandlare som lyssnade på mig och trodde på mig när jag sa som jag kände och varför jag trodde att jag var sjuk. Hon hjälpte mig att få en behandling som gjorde mig frisk och till den starka människa jag är idag.

Idag sitter jag i Luleå, 90 mil från där jag växte upp, jag studerar vid universitetet och lever ett ganska typiskt studentliv. Jag engagerar mig i kåren och umgås mycket med vänner vid sidan om mina studier. Jag är en stark kvinna som ständigt har ett leende på läpparna och sällan är ensam. Det liv som jag egentligen alltid velat leva men inte kunnat hantera.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Satt och tittade/lyssnade på tillsammans mot cancer på sjuan.    Jag har inte haft någon med cancer i min närmaste bekantskapskrets men blir såklart påverkad av alla rörande historier ändå.   Men en sak som jag fastnade lite för är den där en...

Det första jag varit mindre bra på senaste tiden är ju detta, att skriva i bloggen.   Min första läsperiod mitt tredje år på universitetet har varit kaos. Har haft mycket strul med sjukdommar och skolgrupper denna läsperiod så har varit mycket fo...

Har slutat sommarjobbet nu och gått från att jobba i ett högt tempo och haft mycket att göra till att sitta i skolbänken och plugga 6 timmar om dagen och sen gå hem till en tom lägenhet och göra ingenting. Det tar på psyket och gör att jag känner mig...

Jag har varit fruktansvärt dålig på att skriva nu i sommar...   Min sommar har varit väldigt hektisk men underbart kul. Jag har jobbat mycket och när jag inte varit på jobbet har jag umgåtts med vänner och familj.  Trotts det hektiska och orege...

Hoppas att alla har haft en minst lika bra midsommar som jag haft. Jag var omringad av goda vänner hela dagen. Började med en fin och bra discgolfrunda och slutade i Boden hos en väns vänner med badtunna och bastubad. En av de första midsommrarna...