Aldrig kan man må helt bra känns det som. Det ska alltid vara något som stör.

Kan hantera skador och så, men de psykiska och fysiska sjukdommarna är jobbiga.

Efter en hel helg med huvudvärk mådde jag idag äntligen bättre. Och så var det fram tills mitt under redovisningspasset vi hade idag på eftermiddagen, då började jag helt plötsligt må jätte illa. Trodde det skulle lägga sig så fort jag kom hem och fick dricka lite vatten. Men så var det inte...

Trodde att det kanske var anspänningen på den myskväll jag skulle ha med några kompisar och avsaknaden av mat. Men trots en inställd kväll så mådde jag inte bättre och matos fick mig bara att må ännu sämre.

Så nu sitter jag här själv hemma, orkade inte ens vara kvar hos pojken min, och försöker komma på något som kan få illamåendet att lägga sig.

Att leva med GAD och emetofobi är en daglig kamp som inte alltid är så kul...

Jag ställer mig ofta den frågan. Varför ska det vara så svårt?

Jag får ofta kommentarer från vänner och okända att jag ser bra ut och ser ut att må bra. Men jag kan inte se det, jag kan inte förstå det än. I mitt huvud är jag fortfarande den 40 kg lätta människan som mådde ur uselt. Jag vet att jag inte är där längre, jag vet att jag är normalviktig, att jag är frisk från den hemska sjukdom som tagit halva mitt liv och att jag lever ett ganska normalt liv. Det är svårare än man kan tro att lägga den gamla jag bakom mig. Många har svårt att ta en komplimang, vet inte hur mycket de egentligen tar åt sig, jag tar i alla fall inte åt mig alls, jag får snarare negativa tankar i huvudet, vad ser den personen i den beniga spinkiga mig som bara är sjuk? Ljuger han för att flörta med mig?

Vad än vågen säger, hur än kläderna sitter, hur mycket jag än äter, och hur många bilder jag än ser på den nya person jag idag är så kan jag inte se en normal och snygg människa, jag ser fortfarande den sjuka personen.

Tänk att det ska vara så svårt, har ändå min två års uppföljning imorgon och har vart helt friskförklarad nästan lika länge och har nästan inga problem alls med maten längre. Ändå ser jag mig inte som en frisk person. Varför?

Det har vart rätt tyst här men det är för att jag har haft fullt upp sen jag kom hem från Spanien. Jag har varit med och annordnat en bal för 360 personer. Ett väldigt kul men tidskrävande uppdrag.

Sista veckan innan balen fick jag även besök av två av mina bästa tjejkompisar som jag lärde känna på högstadiet. Den ena är nyss hemkommen från ett år i Australien och Asien, den andra kom upp för att dels sy klart min balklänning men även för att själv gå på balen.

Ett halvårs arbete var verkligen värt den underbart vackra balen. Det var så kul, allt flöt utmärkt och alla vi hade hyrt in var så duktiga. Man kände sig så stolt och glad och jag verkligen njöt hela kvällen. Längtar redan till nästa gång jag får göra nåt liknande.

Nyligen hemkommen från en kort resa till Spanien. Min mor fyllde 50 så hon ville vara en stund med familjen och fira i värmen.

Det var en jobbig resa till en början. Jag har varit flygrädd länge, det börjar bli bättre, men nu var det första gången jag skulle flyga långt helt själv. Det var rätt jobbigt men med några filmer så gick även det bra. Sedan kom nästa moment. Att äta...

Jag har blivit bättre på att äta i alla situationer men fortfarande kvarstår några problem. Första kvällen, som dessutom var mammas födelsedag, så mådde jag väldigt dåligt efter resan och det oregelbundna ätandet, det slutade med att jag var tvungen att gå tillbaka till hotellrummet och lägga mig. Det var väldigt tråkigt och var rädd att det skulle fortsätta hela resan.

Morgonen efter äter jag en rejäl frukost, men kände att än var inte faran över, när jag är borta brukar frukosten vara den lättaste måltiden att få i sig. Men efter en dag med olika aktiviteter så åt jag ändå en ordentlig middag och jag blev väldigt glad och lättad.

Sista kvällen tackade mamma för att jag tog ledigt från skolan för att åka och hälsa på henne och berömde mig för att jag kunnat äta ordentligt hela tiden. Jag blev väldigt rörd av hennes kommentar och det visar att jag har kommit väldigt långt i min utveckling mot ett helt friskt liv!

Tittade på filmen extremley loud and incredible close med en vän häromdagen.

Det handlar om en pojke vars far dog i elfte september olyckan i USA, pojken hittar en nyckel i sin fars garderob och ger sig ut för att hitta ägaren och komma närmare sin far.

En väldigt fin och rörande film som påminde mig mycket om hur jag har haft det. Inte så mycket med att ja förlorat en förälder utan mer att pojken har diverse olika fobier och problem som var lika allvarliga för mig när jag var sjuk. Inte klara av att åka tunnelbana, vara bland mycket folk, behöva ett schema och rutiner att följa, över neurotisk och alltid på gränsen till panik om jag inte är hemma i min trygga sfär.

Det var lite jobbigt men otroligt givande att se filmen för den fick mig att inse hur långt jag kommit i mitt tillfrisknande för de problemen är, om inte helt borta, på god väg att besegras.

Just nu ligger jag i sängen och rullar runt då jag har så ont i mina ben.

Har länge haft en överbelastningsskada som jag nu har gett ett sista försök i att försöka bli hel från.

Rehab träningen sätter stor belastning på musklerna som jag dels inte använt på många år på grund av skadan och dels de som är inflamerade. Det är jättejobbigt att ha så ont igen, har nästan glömt hur det var. Men det är väl bara att försöka stå ut för jag märker ju ändå en skillnad och framsteg.

Blir dock nervös när min sjukgymnast idag sa att vi nästa gång ska börja testa musklerna, med andra ord börja hoppa och gör vändningar vilket är precis det jag inte kunnat lita på att mina ben håller för, så upp till bevis nästa vecka.

Idag har jag absolut ingenting inplanerat, Äntligen!

Nu när jag mår bättre så kan jag verkligen uppskatta de dagar som jag verkligen inte har något inplanerat på. En dag där jag kan tänka på mig själv och göra det jag känner för för stunden. Senast jag hade en sån dag var nog när jag var i Malmö för en månad sedan och blev ompysslad av min kära vän.

Det tog ganska lång tid för mig att kunna uppskatta att vara ledig och själv, när jag var sjuk var sådana dagar otroligt ångestfyllda, det var de dagar som jag var tvungen att ta itu med ångesten för att jag inte hade något jag kunde sysselsätta mig med för att kunna tänka på annat.

Tänk så mycket som kan föränadras och tänk att man faktiskt kan få leva ett bra liv utan ångest och kunna njuta av en dag i sängen eller solen.

Jag är en sådan person som aldrig lagt särskillt stort fokus på vågen för jag har lärt mig att det är viktigast att känna att man mår bra än att vågen visar det.

Jag ställer mig däremot på vågen med jämna mellanrum när jag känner att jag har gått ner och behöver hålla koll på vikten eller när jag känner att jag har gått upp och kan få ett glädjande besked.

Ställde mig på vågen idag och den visade pluss nästan 2 kilo sedan sist jag vägde mig, vilket måste ha varit runt jul. Detta är ett väldigt glädjande besked för mig då jag inte har tänkt så mycket på hur mycket jag ätit senaste tiden men uppenbarligen väldigt bra med sådana siffror. Det stärker mitt självförtroende enormt och får mig automatiskt att äta mer.

Jag har däremot kännt att jag kanske ska börja äta lite mer grönsaker som komplement till mina måltider för jag får nog inte i mig så mycket vitaminer som jag borde. Frukt äter jag minst en per dag men borde öka mer där också och bli bättre på att komma ihåg att ta med till skolan.