Ni ska inte tro att jag har haft ett hemskt liv och att allt är grått bara för att jag skriver som jag gjort nu i de senaste inläggen.

Jag har i det stora hela levt ett kärleksfullt och bra liv men jag har haft en del motgångar som tas upp mycket i den här bloggen. Framför allt nu i början när jag vill ta upp mycket av min historia och de problem som lett fram till den jag är idag.

 Jag får ofta höra att folk tror att jag är äldre än vad jag egentligen hör och att jag är klok i mitt sätt att tänka. Detta tror jag beror på att jag i halva mitt liv fått analysera mig själv och lära mig mycket om hur kroppen fungerar och liknande på ett helt annat sätt än de flesta får göra. Visst har jag inte kunnat vara ute och festa lika mycket eller åka på lika många resor som många andra i min ålder men jag har varit med om en helt annan resa inombords. Jag gick från att vara en osäker ung tonåring till att vara en mogen ung kvinna på bara något år när jag gick igenom min behandling. Det var först då jag hade kraften och orken att vara som mest rebbelisk och försöka fly ur det trygga boet. Och det gjorde jag rejält, varför inte med en gång liksom, jag tog det steg som många inte vågade, jag flyttade och började studera långt hemifrån. Men som det alltid varit med mig, bestämmer jag mig för något så klarar jag det. Ibland bättre och ibland sämre. Men flytten till Luleå visade hur mycket jag utvecklats. Från att knappt kunna lämna lägenheten till att bo långt från föräldrarna utan att ens längta hem. Det är en betydligt större bedrift för mig än för så många andra. Och det säger även de som känner mig från högstadietiden när mina föräldrar var med överallt.

Utan mina föräldrar som ställt upp i vått och torrt hade jag aldrig varit här. De har alltid funnits där för mig och stöttat mig i de val jag gjort och de intressen jag haft. Folk tror att jag är bortskämd för att jag är ensambarn. Jag ser det mer som att jag fått det stöd jag behöver i livet, jag har aldrig fått det jag pekat på eller tjatat om, jag har behövt förtjäna det eller skaffa det själv. Jag har spenderat många eftermiddagar efter skolan själv, själv värmt eller lagat mat och själv behövt ta mig till de flesta aktiviteter. Jag får däremot enormt mycket kärlek och mina föräldrar vet till vilken grad de kan puscha mig, de ser om de kan puscha mig att åka iväg själv eller om de kan få mig att ha kul genom att skjutsa eller åka med på resor. De kanske har ställt upp lite mer än många föräldrar men utan det så tror jag inte att jag hade överlevt den här hemska sjukdommen.

Så sammanfattningsvis jag är en glad, kärleksfull och sprallig tjej som idag mår väldigt bra och lever livet och att mina erfarenheter stärkt min presonlighet.

Första inlägget och en kort presentation.

Jag är en ung kvinna som idag lever ett hyfsat normalt liv som student vid universitetet. Men i halva mitt liv har jag kämpat mot en ätstörning UNS som har suddat ut många år ur mitt minne. Det var en ständig kamp för livet och för att försöka bli förstådd av läkare, föräldrar, vänner och inte minst mig själv. För jag tror jag inte förstod vad som hänt förrän jag blev frisk 11 år efter insjuknande.

Jag kommer succesivt lägga upp min historia här på bloggen, trots att den även för mig är ganska luddig. Har inte bestämt i vilken ordning jag kommer att gå men det visar sig med tiden.

Hoppas att denna blogg kan bli ett stöd i ert tillfrisknande och ge hopp om att det kan bli bättre.